Planering
Planering
Våtmarksplaneringens nivå beror på objektets omfattning, markägoförhållandena, kända begränsningar, villkor för eventuell extern finansiering och till exempel NTM-centralernas krav. Det är bra att meddela myndigheterna, till exempel NTM-centralen och kommunens miljövårdsmyndighet om att planeringen av en våtmark inleds. De kan ha förhandsinformation om frågor som det är skäl att beakta.
Våtmarksplanen kan man göra själv eller skaffa som extern tjänst, beroende på kraven enligt planeringsnivån. För krävande objekt lönar det sig att ta hjälp av en yrkeskunnig våtmarksplanerare, som har tillräcklig insikt i områdets möjligheter och begränsningar ur synvinkeln för anläggandet av en våtmark.
En enkel planering är tillräcklig när…
- objektet och verkningsområdet är på egen mark
- våtmarksprojektet kan genomföras med remissförfarande utan tillstånd i enlighet med vattenlagen
- planeringsområdet inte omfattas av specialbegränsningar eller krav med anledning av markanvändning eller kommunalteknik
- det inte finns vattendrag, naturlig vattenfåra, värdefull livsmiljö eller andra naturvärden, planområde, miljöavtal eller annan begränsning på objektet eller i dess näromgivning
- projektet genomförs med egen finansiering
Nästan alla markbyggnadsentreprenörer använder sig av avvägningsutrustning. För ett enkelt objekt kan man till exempel be en bekant grävmaskinsförare göra behövliga avvägningsmätningar och bedöma projektets genomförbarhet. Grävmaskinsförare som är insatta i våtmarksbyggande har ofta en god uppfattning om det praktiska genomförandet av ett arbete. Vid anläggning av våtmark på egen mark och platser med tydliga terrängformer kan till exempel vattenytan under högvattenperioden fungera som en bra och tillräcklig avvägningsmetod.
Noggrannare planering krävs om våtmarken anläggs på ett område med flera markägare eller där våtmarkens inverkan på omgivningen, såsom eventuella dräneringsolägenheter i samband med höjning av vattennivån, riktas mot flera fastigheter. Noggrannare planering behövs också om anläggandet av våtmarken förutsätter tillstånd i enlighet med vattenlagen, objektet gränsar till värdefulla vatten- eller naturobjekt eller omfattas av specialbegränsningar eller krav med anledning av markanvändning eller kommunalteknik.
Planen ska vara detaljerad också när man får extern finansiering för anläggandet av en våtmark (t.ex. ersättning för icke-produktiva investeringar, Leader, Kemera-naturvårdsprojekt). Vid ansökan om extern finansiering för våtmarksprojekt ska finansiärens krav på våtmarksplanens nivå och egenskaper som förutsätts beträffande våtmarken klarläggas omsorgsfullt på förhand.
När platsen är vald, men innan den egentliga planen upprättas, lönar det sig att i tillräcklig omfattning ta reda på eventuella ramvillkor för våtmarken. Metod för anläggandet av våtmarken väljs utifrån dem.
Planen utgår ifrån det fastställda avrinningsområdet, så att man kan uppskatta mängden vatten, näringsämnen och humus som strömmar till våtmarken. Frodiga vattendrag är i allmänhet bättre livsmiljöer för sjöfåglar än näringsfattiga omgivningar.
För fastställande av avrinningsområdet kan man använda till exempel mätverktyget i geodatafönstret Paikkatietoikkuna (paikkatietoikkuna.fi) eller Skogscentralens verktyg för fastställande av avrinningsområde (arcgis.com). Det är viktigt att hitta vattendelarna – som är till exempel backar, diken, älvar och vägar – på kartan. I oklara fall lönar det sig att kontrollera flödet i fält. På torvutvinningsområden ska man i synnerhet observera hur vattnet leds och rinner bort från området. På torvutvinningsområden har man i allmänhet påverkat vattnets strömningsriktningar, och de kan ha ändrats flera gånger. Skaffa om möjligt en karta över (täck)dikningen på objektet.
Observera vid planeringen:
- Den planerade våtmarkens storlek i proportion till avrinningsområdets areal (fördröjning)
- Vattenkontroll, bl.a. ledning av vattnet till och från våtmarken
- Reglering av vattennivån (i en grävd våtmark, om möjligt)
- Eventuella ramvillkor, naturskyddsområden i området eller dess omedelbara närhet, arter som ska skyddas eller på annat sätt tas i beaktande, m.m.
- Omgivningens öppenhet, dock utan att glömma lågväxta skyddsplatser för sjöfåglar och deras ungar
- Zoner med varierande djup
- Kvaliteten och djupet på det undre jordlagret, och eventuellt sur sulfidjord, vilket bör beaktas vid anläggandet av en våtmark
- Grundvattnet
- Eventuell giltig plan för området i fråga som bör beaktas vid anläggandet av våtmarken
- Den fortsatta skötseln av våtmarken (t.ex. tömning av slam från fördjupningar)
- Avlägsnande av trädbestånd innan maskinarbetet inleds
- Uppbromsning och fördröjning av vattnets strömning i våtmarken med hjälp av uddar och öar
- Tillräckligt långsluttande kanter på uddar för ledning av vatten, häckningsöar, dammvall eller grävda fördjupningar
- Säkerställandet av växtlighet t.ex. genom stödsådder innan vattennivån höjs
Användbara sidor för bakgrundsinformation om objektet:
Metod för genomförande
Upprättandet av en plan för en grävd våtmark är i allmänhet enklare än för en uppdämd våtmark, eftersom man inte egentligen påverkar grundvattennivån i området och i regel inte behöver ta dräneringsolägenheter i beaktande. I proportion till den vattenareal som uppnås är det emellertid i allmänhet dyrare att anlägga en grävd våtmark än att skapa en våtmark genom uppdämning och utnyttjande av terrängformationer.
Genom uppdämning och måttlig höjning av vattennivån kan man skapa kostnadseffektiva våtmarker, i vilka vattennivån kan regleras enligt principen för säsongsvåtmark med hjälp av olika lösningar för vattenreglering. Rätt anlagda säsongsvåtmarker är oaser som sjuder av liv. Platser som lämpar sig för uppdämning är till exempel sänkor i terrängen, djupa diken och tidigare torvutvinningsområden, där det redan finns en vall. En våtmark som anläggs genom uppdämning efterliknar i praktiken översvämningsområden skapade av bävrar. Till skillnad från översvämningsområden skapade av bävrar kan vattennivån i en uppdämd våtmark regleras kontrollerat så att den är lämplig för årstiden.
Med hjälp av aktiv reglering av vattennivån kan man hålla kvar vatten i våtmarken under vår- och höstflödena, då näringsämnen förs med vattnet som kraftigast. Dessutom kan man maximera våtmarkens vattenyta och livsmiljöer med föda för sjöfåglarna under flyttperioderna samt som livsmiljö för kullarna.
Genom att periodvis lägga säsongsvåtmarken i träda möjliggörs återställandet av näringsväven för vattenlevande ryggradslösa djur. När området efter trädan åter hamnar under vattenytan bjuder det växtmaterial som löses upp bra näring åt de vattenlevande ryggradslösa djuren som är en viktig näringskälla för sjöfåglarnas ungar.
För sjöfåglarna är det viktigt att:
- Kosteikossa on vaihtelevia syvyysvyöhykkeitä (puolisukeltajat 0–0,5 m ja kokosukeltajat 0,5–4 m)• Våtmarken har varierande djupzoner (simänder 0–0,5 m och dykänder 0,5–4 m)
- Våtmarkens och eventuella häckningsöars och vattenledningsuddars randområden är tillräckligt långsluttande (lutning minst 1:3 i förhållande till höjden)
- Det finns mycket bruten strandlinje
- Det inte finns fiskar, eller att det i ett fiskbestånd finns tillräckligt med rovfiskar för att hålla nere beståndet av karpfiskar
- Vattnets omsättning i våtmarken är tillräcklig (återvändsgränder bör undvikas)
Planeringen av en grävd våtmark
En grävd våtmark anläggs med fördel där det på grund av möjliga dräneringsolägenheter inte är möjligt att höja vattennivån genom uppdämning eller höjning av grundvattennivån. Vid anläggningen av en grävd våtmark är det viktigt att se till att vattnets omsättning är tillräcklig, så att syreförhållandena i olika delar av våtmarken är goda året om. Utan tillräcklig omsättning av vattnet finns risken att mikrober förbrukar syret när de bryter ner det organiska materialet som ansamlats i våtmarken. Riskerna är i allmänhet störst under den varmaste perioden på året i slutet av sommaren eller på vintern, då istäcket förhindrar kontakten mellan vattnet och luften. I syrefattiga förhållanden lider de vattenlevande ryggradslösa djuren, eller i värsta fall dör de ut helt, varvid utbudet av proteinrik föda för sjöfåglarna minskar.
Med hjälp av zoner med varierande djup säkerställs olika livsmiljöer för simänder och dykaränder. I våtmarken kan man bygga trösklar – under vattnet eller i nivån med vattenytan – som gör att vattnet strömmar långsammare och förbättrar vattenvården. Trösklarna bromsar också upp det tunga, näringsrika vattnet som finns nära bottnen och hindrar det från att strömma vidare i våtmarken.
I synnerhet vid anläggandet av en grävd våtmark lönar det sig att se till att växtligheten tar sig. Om det undre jordlagret är lera, lönar det sig att ovanpå det lämna ett tunt lager torv eller mull, som sås omedelbart när våtmarken är färdig. Avsikten med stödsådden är att få ett tillräckligt växtlighetstäcke och rotsystem i våtmarkens botten och på stränderna för att binda torven eller mullen innan vattennivån höjs. Senare när vattennivån höjs förs olika vatten- och strandväxter till våtmarken och rotar sig. När den sådda växtligheten hamnar under vattenytan erbjuder den näring åt vattenlevande ryggradslösa djur, varvid också sjöfåglarna erbjuds rikligt med näring.
Det lönar sig att planera grävda våtmarker så att det skulle vara möjligt att åtminstone i någon mån reglera vattennivån enligt årstid. Det underlättar skötseln av våtmarken och trädesläggningen av randområdena.
Planeringen av en uppdämd våtmark
En våtmark som anläggs genom uppdämning planeras med fördel på en plats med en naturlig sänka, en före detta torvmyr eller i terräng med tillräcklig lutning före angränsande fastigheter. Ta vid planeringen i beaktande att regleringsanordningar för vattennivån och trumrör (halvmunk, munkbrunn, högvattenfåra, överflödesrör osv.) har rätt dimensionering också för översvämningsperioder. När en våtmark anläggs genom uppdämning är avsikten att höja vattnet till önskad nivå på ett sådant sätt att dräneringsolägenheterna för trädbestånd och åkrar hålls inom det planerade området.
Om det finns risk att dräneringsolägenheter drabbar närliggande fastigheter bör man be om tillstånd av grannfastigheternas ägare för anläggandet av våtmarken. Alternativt ska vattenytans maximala nivå planeras så att dräneringsolägenheterna hålls inom fastighetens gränser, inom det område våtmarken är planerad.
Tumregler för gränserna för dräneringsolägenheter (höjderna mätta från den planerade vattennivån i våtmarken):
- För jordbruk uppstår dräneringsolägenheter på 0–1 m höjd mätt från vattenytans nivå.
- För skogsbruk begränsas dräneringsolägenheterna enligt Skogscentralens anvisningar till 0–0,4 m höjd mätt från vattenytan.
Om till exempel grannfastighetens åkrar är över en meter högre än den planerade våtmarkens vattennivå, lider jordbruket inte av en höjning av grundvattennivån. Om åkern skulle vara på 80 cm höjd, skulle den kunna lida av en höjd vattennivå.
Vattnets kapillära stigning utanför en våtmark kan förhindras eller begränsas med hjälp av dammvallar och separata dräneringsdiken. Också det undre jordlagrets struktur inverkar på vattnets kapillära stigning i marken. Om det undre jordlagret är sand eller morän, är vattnets kapillära stigning liten och de potentiella olägenheterna begränsas till ett litet område. Om det undre jordlagret däremot består av lera kan vattnet röra sig till och med hundratals meter i marken och verkningarna nå långa vägar. I sådana fall kan det lätt bli nödvändigt att bygga dammvallar och dräneringsdiken.
För sjöfåglarna räcker det bra med ett genomsnittligt djup på 0,5–0,7 m i en våtmark. Det gör att det finns utrymme för reglering av vattennivån för att förverkliga principen för säsongsvåtmark och för dykaränderna finns det livsmiljöer i de grävda fördjupningarna och områdets naturliga sänkor. Om man vill anlägga en våtmark för simänder eller om det inte är möjligt att höja vattennivån över 0,5 m, kan våtmarkens planerade genomsnittliga djup minskas. För simändernas livsmiljö räcker ett vattendjup på 0–0,5 m.
Bearbetning av torvmarkbotten
Om en våtmark planeras på ett före detta torvutvinningsområde, där det finns endast lite växtlighet eller ingen alls, lönar det sig att ta i beaktande hur växtligheten ska återställas. Markområden som inte är täckta av växtlighet är känsliga för erosion och erbjuder knappt någon näring åt vattenlevande ryggradslösa djur. I planen är det skäl att beakta exempelvis jordförbättring av områden som är sura överlag, till exempel med aska eller kalk, så att bl.a. gräsväxter får ny växtkraft och på så vis förhindrar erosion. Områden som behandlats med aska eller kalk lönar det sig också att omedelbart så med olika fröblandningar så att växtligheten tar sig snabbare innan vattennivån höjs.
Dammvallar
Avsikten med en dammvall är att kontrollerat hålla kvar vatten i våtmarken. Dessutom kan man med dess hjälp förhindra dräneringsolägenheter orsakade av höjd vattennivå utanför dammvallen tillsammans med dräneringsdiken. Det lönar sig att planera bygget av dammvallen på en plats där man kan utnyttja terrängens naturliga höjdvariationer och marken är hållfast. På så vis minimeras behovet att gräva jordmassor och bygget av dammvallen blir så kostnadseffektivt som möjligt. Det lönar sig att noggrant beakta avlägsnandet av trädbestånd vid planeringen, så att inte stubbar, trädstammar eller avverkningsrester stör byggarbetet i ett senare skede.
Dammvallen ska planeras så att den är tillräckligt hållfast. Dess ”kärna” som i mån av möjlighet görs av hårdare alv vilar stadigt mot det undre jordlagret, om det (fast lera eller morän) är på under 0,5 m djup. Om det undre jordlagret är på över 0,5 m djup lönar det sig inte att avlägsna ytjorden helt, utan på dammvallens främre slänt avlägsnas ytjorden från en bredd på cirka 30–50 cm till cirka 0,5 m djup och täcks med markduk. En del av markduken lämnas på dammvallens mittpunkt. I den grävda fördjupningen på den främre slänten läggs jord på markduken. Av jordmassan formas en kärna som packas ihop. Slutligen viks den återstående delen av markduken ut på den byggda kärnan ända upp till högvattennivå så att den främre slänten skyddas. Ovanpå dammens byggda kärna breds slutligen ett lager ytjord ut för att säkerställa att växtligheten tar sig.
Vid planeringen av dammvallen lönar det sig att beakta dess skötsel och funktion: en sammanpackad dammvall som är täckt av växtlighet kan till största delen skötas maskinellt till exempel med en traktor försedd med slåtterkross. En bra bredd på dammvallens krön är minst 3 m, lutningen på slänten mot våtmarken minst 1:3 och på den yttre slänten 1:2 i förhållande till höjden. Mellan dammvallen och den grävda fördjupningen lönar det sig att lämna minst 3 m orörd stödvall, som förhindrar dammvallens främre slänt från att glida ner i den grävda fördjupningen. Tillräckligt långsluttande slänter minskar vattenrörelsernas eroderande verkan på dammvallen och växtligheten tar sig bättre på en långsluttande yta. Dessutom erbjuder långsluttande slänter en bra födomiljö för simänder och vadare.
Det lönar sig att göra dammens krön cirka 50 cm högre än våtmarkens planerade högvattenhöjd. Då är vallen väl rustad för plötsliga översvämningar. Det är bra att planera dammvallen så att det finns 10–30 cm sättnings- eller komprimeringsmån i byggskedet beroende på alvens jordart. Om dammvallen anläggs med enbart torv, pressas den avsevärt mer ihop än om den byggs av fast lera. Det lönar sig att bygga dammvallen i etapper, så att den byggs i skikt, turvis med grävmaskinens skopa och turvis packas ihop genom att köra på den. På så vis blir den så hållfast och tät som möjligt.
Dammvallen sås med flerårig gräsfröblandning så fort den är färdigbyggd, och växtligheten får ta sig innan vattennivån höjs. Om dammvallen har färdigställts på våren eller försommaren, kan det i fröblandningen ingå ettåriga växter med god grobarhet. På hösten lönar det sig att använda höstsädesslag med god grobarhet som hinner bilda ett rotsystem. Det gör att dammvallens jordmassor får ett stöd innan höstregnen kommer. I synnerhet höstråg bildar ett starkt rotsystem före vintern. På så vis minskas erosionen och dammvallen blir snabbt hållfast.
Det lönar sig alltid att bygga dammvallen under vegetationsperioden och när marken är torr, om det är möjligt. Markens bärkraft är emellertid ställvis svag under hela vegetationsperioden. Då kan byggandet av dammvallen ske på vintern när tjälen är tillräckligt djup. Vid byggande vintertid ska man särskilt uppmärksamma en tillräckligt dimensionerad stödvall mellan dammen och den grävda fördjupningen och med jämna mellanrum komprimera dammvallen när man kör med grävmaskinen. När en dammvall byggs på vintern ska man beakta att en jordmassa som samlas ihop på vintern när den tinar upp sjunker ihop mycket mer än en vall som görs av samma jordmaterial när det är ofruset.
Om man har avlägsnat trädbestånd för bygget av dammvallen och stubbarna fortfarande är kvar, ska de avlägsnas från dammens främre slänt och från kärnan. Stubbarna kan användas på dammvallens bakre slänt som stöd för dammvallens konstruktion. I dammvallens främre slänt eller i kärnan ska man inte lämna stora mängder material som i ett senare skede då de förmultnar eller murknar ger upphov till läckage i dammvallen. Stubbar kan också placeras i den grävda fördjupningen, varvid de bromsar upp vattenflödet under perioder med lågt vattenflöde, och den mikrofilm som bildas på stubbarnas yta kan också ha en vattenvårdande verkan.
Vattenregleringsanordningar
En korrekt dimensionering av vattenregleringsanordningarna bör göras med tanke på rekordöversvämningar som inträffar en gång på 20 år. Om våtmarksområdet ligger i en tätort eller ovanför annan viktig infrastruktur ska dimensioneringen göras enligt en rekordöversvämning som inträffar en gång på hundra år. Med anledning av klimatförändringen är det skäl att vara beredd på att rekordöversvämningar blir vanligare. Planeringen av dimensioneringen görs lättast genom att man kontrollerar storleken på trumröret som ligger närmast nedanför våtmarken och monterar en vattenregleringsanordning försedd med ett minst lika stort trumrör i våtmarken. Förutom vattenregleringsanordningen ska man med tanke på toppflöden planera en tillräckligt bred högvattenfåra eller ett överloppsrör genom att placera dess nedre kant på den planerade genomsnittliga vattennivån eller 20 cm ovanför den. För trumrör som ska gå genom dammvallen lönar det sig att planera en fallvinkel på minst 2 grader, för att uppnå effektivt drag.
Om det inte finns trumrör i närheten nedanför den planerade våtmarken, kan dimensioneringen av våtmarkens vattenregleringsanordningar beräknas enligt den högsta momentana vattenföringen i avrinningsområdet. I sådant fall bör man fastställa bland annat avrinningsområdets areal, åkerdominans, våtmarkens genomsnittliga vattennivå och våtmarkens vattenytors areal åtminstone i proportion till rekordöversvämningar. För detta finns ingående anvisningar i handboken Silta- ja rumpurakenteiden aukkomitoitus (doria.fi) som upprättats av Närings-, trafik- och miljöcentralen.
Vid dimensioneringen kan du använda den bifogade Excel-kalkylatorn.
Vattenregleringsanordningen planeras separat för varje enskilt fall. På små avrinningsområden (< 50 ha) kan det räcka med ett enkelt vändbart trumrör med ett överloppsrör som placeras bredvid. Alternativt kan man på ett litet avrinningsområde använda regleringsbrunnar, då regleringen av vattennivån hålls på en måttlig nivå.
På större avrinningsområden väljs som vattenregleringsanordning halvmunk eller munkbrunn med utloppsanslutning och trumrör som är tillräckligt stora och täta. Vid sidan av halvmunk och munkbrunn lönar det sig dessutom att planera en för det specifika fallet tillräckligt bred och flackt grävd högvattenfåra som är förstärkt med markduk eller överflödesrör. I planen och senast i byggskedet bör man beakta utloppsanslutningens täthet. Vid behov kan tätheten förbättras med bland annat cellplast. Trumrörets anslutningspunkter stärks med syrabeständiga, eller åtminstone rostfria, och tillräckligt tjocka skruvar. Skruvarnas längd väljs så att de inte går helt igenom. På så vis undviker man att de senare orsakar olägenheter genom att växter eller skräp fastnar i dem.
Vattenregleringsanordningar placeras så att de ligger mot orörd alv och är lätta att underhålla: inte direkt i utfallsdiket, utan bredvid. På så vis kan man förhindra att vattnet tar sig fram längs den gamla fåran.
Planering av regleringen av våtmarkens vattennivå
Det rekommenderas att de olika vattennivåerna anges i planen. Det viktigaste är att noggrant ange den önskade eller planerade genomsnittliga vattennivån och dess inverkan på omgivningen samt verkningarna av tillfälliga högvattennivåer. Vid fastställandet av vattennivåerna kan man använda till exempel lantmäteriverkets laserskanningsmaterial och behandla materialet med geospatial programvara (t.ex. QGIS eller ArcMap) eller använda mätverktyget i geodatafönstret Paikkatietoikkunas terrängprofil. Om området där våtmarken planeras tidvis är en säsongsvåtmark, kan vattennivån fastställas i terrängen genom mätning med avvägningslaser och jämförelse med N2000-höjdsystemet med hjälp av geodatafönstret. Med tydliga riktpunkter i terrängen och på kartan kan man jämföra hur avvägningslasern och laserskanningen överensstämmer.
Högvattenfåra
Det lönar sig att planera högvattenfåran på en naturlig plats, där marknivån är mycket nära högvattenfårans nivå. Om det på det planerade våtmarksområdet finns en naturlig säsongsvåtmark, kan man på våren se efter i terrängen om det finns en naturlig högvattenfåra. Vid byggandet av en högvattenfåra är det viktigt att se till att den är tillräckligt långsluttande. Det är bra om man kan köra över den med traktor då man underhåller dammvallen. Lutningen på högvattenfårans slänt bör vara mycket liten, högst 1:10 i förhållande till höjden. Det lönar sig att bygga fåran något U-formad, så att lutningen på dess sidoslänter är minst 1:3 i förhållande till höjden.
På botten av högvattenfåran placeras markduk och på den placeras grövre och större sprängsten eller natursten. Slutligen täcks fåran med finkornigare grus som tätar springorna mellan stenarna. Markduken och stenmaterialet breds med fördel också ut över dammvallens kanter, tillräckligt mycket för att förhindra erosion.
Ledning av vatten
Ledningen av vatten till och från våtmarker ska planeras noggrant.
Om våtmarkens avrinningsområde är för litet kan vatten ledas till våtmarken från andra områden. Vatten kan ledas till exempel från en dikesfåra som går förbi våtmarken genom ett rör under marken eller ett öppet dike.
Alternativt kan mera vatten ledas till våtmarken endast under högvattenperioder genom att i en dikesfåra bredvid våtmarken på en högre nivå placera ett överflödesrör som går till våtmarken genom dammvallen. Genom att leda vatten via rör från en högre nivå kan man undvika olägenheter med höjning av vattennivån, eftersom våtmarken och dess verkningsområde till största delen eller helt kan avgränsas så att det är innanför dammvallen. Samtidigt uppnås vattenvårdsmässiga fördelar, då vatten som under översvämningsflödet innehåller mycket suspenderat material och är näringsrikt kan ledas till våtmarken där det renas.
Om det i området redan finns täckande elnät och pumpstation, vars syfte är att bidra till att upprätthålla dräneringen av åkrarna, kan vatten ledas från en separat fåra genom att det pumpas till våtmarken. På så vis kan man ha avsevärt högre vattennivå i våtmarken. Verkningarna av den höjda vattennivån hålls inom den uppdämda våtmarken. Samtidigt förbättras vattenvården, då vattnet från pumpstationen kan renas i våtmarken.
I vissa fall kan man i samband med anläggandet av våtmarken bygga en slingrande, smal, cirka 30–50 cm bred och högst 50 cm djup lågvattenfåra genom våtmarkens grävda fördjupningar, i vilka vattnet annars inte byts ut. Sådana fördjupningar är de grävda fördjupningarna i samband med häckningsöar eller dammvallar. På så vis kan man öka vattenomsättningen i fördjupningarna under lågvattenföring och då våtmarkens vattennivå är som lägst. Genom ökad vattenströmning förebyggs syrebrist orsakad av eventuellt stående vatten i fördjupningarna under olika årstider. Samtidigt kan man förbättra våtmarkens näringsväv.
Proppning av diken
Det lönar sig att ta proppning av diken i ett våtmarksområde i beaktande redan i planeringsfasen och genomföra tilltäppningarna omsorgsfullt. Vattnet har en förmåga att ta sig fram till gamla dikesfåror. När man täpper till ett dike är det viktigt att avlägsna växtlighet och slam som har samlats på platsen för proppen. När slammet har avlägsnats grävs i dammvallens främre slänt en smal fördjupning till minst 50 cm djup.
På dikesfåran breds markduk ut så att den når halvvägs upp till dammvallens mittpunkt och det finns tillräckligt markduk över den främre slänten. Av jordmassa formas dammvallens kärna ovanpå markduken. När kärnan är färdig lyfts markduken ovanpå den främre släntens kärna så att den stöder konstruktionen. På markduken breds ytjord ut och formas till en dammvall, och de långsluttande sidorna jämnas ut med grävskopan. Om vattnet vid översvämning stiger längs diket mot proppen också nedströms ifrån, är det skäl att placera markduk på båda sidorna om proppens kärna. Med metoden förhindras att tilltäppningen brister, oberoende av vilken sida av dammvallen som utsätts för vattentryck.
Häckningsöar och uddar för ledning av vatten
I princip lönar det sig att bygga häckningsöar av material som klarar erosion orsakad av vattnet, såsom stenblock som finns i området. Stenblock som samlas ihop till häckningsöar är bra häckningsplatser i synnerhet för skrattmåsar. Stenöarna är i princip eviga, men också lättskötta och hålls öppna.
Stora avverkningar i våtmarksområdet kan också användas vid byggandet av häckningsplatser genom att man samlar ihop stubbar och packar dem hårt mot marken med grävskopan. På stubbarna kan man placera lite mjukt material, såsom torv eller annat jordmaterial som finns på området, så att de blir mer mångsidigt anpassade för sjöfåglarnas häckning.
Om våtmarkens häckningsöar byggs upp av alv eller ytjord, är det viktigt att göra dem i enlighet med de grundläggande principerna för anläggning av dammvallar. Inuti häckningsön formas av alv en kärna mot det undre jordlagret. På kärnan samlas slutligen ytmaterial ihop till långsluttande kanter. Öns sluttningar ska vara minst tre gånger så långa som ön är hög.
På häckningsöar som byggts av jordmassa börjar det fort växa trädplantor. Med tiden minskar de öns öppenhet och stör sjöfåglarna, eftersom det mitt i våtmarken finns bra utkiksplatser för rovfåglar. Öarnas växtlighet och eventuella trädbestånd ska därför hållas så lågt som möjligt. Det lönar sig att göra häckningsöarna enkla till konstruktionen och slänternas lutning sådan att de vid behov kan skötas maskinellt. Det lönar sig att välja platserna så att man lätt kan ta sig torrskodd till öarna när våtmarken är torr.
Öar som görs av jordmassor ska stödsås med fleråriga gräsfröblandningar så fort de är färdiga. Mångårig gräsväxtlighet konkurrerar effektivt med trädplantor och förlänger röjningsintervallen. Dessutom ska öarna vara täckta av växtlighet innan vattennivån höjs, för att de ska vara så motståndskraftiga som möjligt mot erosion.
Uddar för ledning av vattnet är konstruktioner som byggs i våtmarken för att styra vattnet och förhindra genombrytande vattenströmmar. De kan byggas upp i anslutning till dammvallen, varvid de inte är öar. Vattenledningsuddar anläggs enligt motsvarande principer som dammvallar. Konstruktionerna är emellertid inte lika kritiska som i dammvallarna, eftersom vattnet hålls kvar i våtmarken även om konstruktionen skulle brista.
Vattenledningsuddarna planeras med fördel i raka former, så att de är lättskötta. Uddarna kan göras med aningen smalare krönbredd än en dammvall, om man vill sköta dem manuellt. På vattenledningsuddar utgör videsnår inget problem, eftersom konstruktionerna inte påverkar hur vattnet hålls kvar i våtmarken. Tvärtom kan lågvuxna videsnår erbjuda skydd för sjöfåglarna.
Om avsikten är att häckningsöar eller vattenledningsuddar ska placeras på torvutvinningstegar lönar det sig att bygga upp dem längs med tegarna så att de kan skötas med traktor och krossmaskin. Då kan öarna byggas av torv genom att man samlar ihop jordmaterial på tegen och kör över dem med grävmaskin några gånger. Upphöjningarna ska sås genast när de är färdiga och få växa igen innan vattennivån höjs i våtmarken.
Det lönar sig i regel att bygga vattenledningsuddarna och häckningsöarna så att de är cirka 20 cm över högvattennivån. Då störs fåglarnas häckning inte av att vattennivån i våtmarken höjs till exempel efter en åskskur. En del öar kan också vara något lägre, varvid de får en gyttjigare yta. Vadare och i synnerhet strandhönsfåglar trivs också på sådana öar.
Skötsel av våtmarken
Det lönar sig att planera och senare genomföra alla konstruktioner så att de är så lätta som möjligt att sköta maskinellt. Då hålls våtmarken i gott skick också i framtiden. Omsorgsfullhet i planerings- och byggskedet sparar senare tid och pengar vid skötseln av våtmarken. Det är bra att fästa uppmärksamhet vid skötseln av dammvallen. Det lönar sig att hålla växtligheten trädlös och lågvuxen, för att det inte i ett senare skede ska uppstå sprickor eller läckage.
Observera vid planeringen åtminstone följande i fråga om skötseln:
- Regleringen av vattennivån efter att våtmarken är färdig
- Skötseln och kontrollerna av vattenregleringsanordningarna
- Skötseln av dammvallen, vattenledningsuddarna och häckningsöarna. Till exempel betning eller maskinell skötsel
- Avlägsnande av fiskbeståndet
- Fångst av små rovdjur
- Tidvis tömning av slam i fördjupningarna. Slammet kan användas till exempel för att höja dammvallen
- Avlägsnande av trädbestånd och upprätthållande av öppenheten
- Hållbar jakt
Kostnader
Våtmarksplanen ska innehålla en grov kostnadskalkyl, och vid ansökan om extern finansiering anges den aktör som ansvarar för kostnaderna. Det är skäl att avrunda kostnadskalkylerna aningen uppåt i stället för neråt, eftersom det finns många föränderliga variabler i anläggningsskedet. På järn- och trävaruhandlarnas webbplatser kan man kontrollera de aktuella priserna på rör och övriga tillbehör.
Kostnaderna för grävarbeten avgörs till stor del av tillgängliga fordon och markens bärighet. Priset på dammvallen kan uppskattas enligt den mängd massa som behövs. Behovet av massa kan beräknas enligt volymen med hjälp av formlerna för fyrhörning och rätvinklig triangel för fastställande av arealen. Kostnaderna för grävning av dike fastställs också utifrån priset på maskinarbetet. Grovt uppskattat kan man med en 18 tn grävmaskin gräva cirka 100 m dikesfåra eller flytta 50–60 m3 jord på en timme om platsen är lätt att ta sig fram på. Om marken är våt och sank är det skäl att vid kostnadsberäkningen ta detta i beaktande och öka antalet arbetstimmar.