Förberedelser
Förberedelser
Granska området
En våtmark kan i princip anläggas var som helst där förhållandena är lämpliga. De bästa sjöfågelvåtmarkerna anläggs ofta genom att man bygger uppdämningar runt områden som är lägre än den omgivande terrängen. Med hjälp av en damm är det enkelt att uppnå en måttlig och för sjöfåglarna lagom höjning av vattennivån till 0,5 meter. En uppdämning är oftast också ett prismässigt förmånligare alternativ än att gräva en stor bassäng. Vilken restaureringsmetod som lämpar sig för objektet och ger det bästa slutresultatet måste alltid övervägas från fall till fall. Till exempel objekt med igenväxt yta lämpar sig inte alltid för restaurering med hjälp av uppdämning.
Hur sätter man igång?
Det är bra att börja med att se ut platsen för en eventuell våtmark med hjälp av karta och flygbilder. Sök på kartan efter naturligt fuktiga sänkor, sluttande åkrar eller ängar, gamla torvtäkter, strandängar och igenvuxna vattendrag. Genom att följa diken kan du hitta en plats där det enkelt kan byggas en damm som bildar en våtmark.
Kartlägg med hjälp av flygfotografier var det finns synligt vatten. På flygbilder är vatten i allmänhet svart eller har färgats jämnt grönt eller brunt av alger eller suspenderat material. Genom att se på en karta kan du räkna ut varifrån vattnet rinner till den tilltänkta våtmarken och längs vilka rutter det rinner bort. Observera att kartorna är rätt grova. Höjdkurvor med fem meters intervall visar inte de småskaliga höjdvariationerna i terrängen.
Använd dig vid granskningen av de kartlager och övriga behändiga verktyg, såsom verktyget terrängprofil, som finns i Lantmäteriverkets karttjänst paikkatietoikkuna (kartta.paikkatietoikkuna.fi).
Utforska terrängen
När ett eller ett par lovande objekt har hittats på kartan är det dags att bege sig ut i terrängen. Det är viktigt att skapa sig en god överblick över området innan man presenterar förslaget för markägare och övriga berörda parter. I synnerhet på jämna och trädbevuxna områden samt på områden som är kraftigt bearbetade eller ska bearbetas inom den närmaste framtiden, såsom torvtäkter, är ett besök i terrängen det enda sättet att få en realistisk bild av möjligheterna att anlägga en våtmark. En terrängsyn kan avslöja sådana begränsningar och hinder som avsevärt inverkar på genomförandet av våtmarksprojektet, vilka man inte kan dra slutsatser om utifrån en karta eller ett flygfoto.
Mera ingående planer, utredningar och myndighetskontakter görs och tas först när land- och vattenområdenas ägare har en gemensam syn på och vilja att genomföra våtmarksprojektet. Om du inte är områdets markägare, eller om det finns flera markägare, lönar det sig att i ett tidigt skede ta med markägarna och tillsammans se närmare på objektet och de preliminära planerna. I terrängen är det lätt att visa konkret vad man vill reda ut. Markägarna kan ha viktig information om områdets historia och användning, till exempel i fråga om diken och dolda rör.
Kontrollera åtminstone följande punkter under terrängbesöket:
- Åt vilket håll rinner vattnet i dikena?
- Dikena kan vara grävda genom en vattendelare
- Är alla diken utritade på kartan? Är de rätt utritade?
- Finns det trädbestånd på området som måste avlägsnas? Hurdant?
- Finns det hotade arter på området eller objekt eller andra viktiga naturvärden som avses i 10 § i skogslagen / 2 kapitel 11 § i vattenlagen / 29 § i naturvårdslagen?
- Hurdan är områdets botten- och fältskiktsvegetation? Är den riklig och frodig eller lågvuxen och karg?
- Växter som indikerar frodighet i våtmarksområden är starr, andmat, fräkenväxter, kaveldun, vass, nate och näckros. Frodiga objekt lämpar sig bäst som livsmiljöer åt sjöfågelkullar, eftersom de erbjuder rikliga mängder ryggradslösa djur som föda och luftskottsväxtlighet som ger skydd.
- Kargare förhållanden visar sig som en enhetlig matta av vitmossa.
- .Är vegetationstäcket enhetligt? Gäller främst åkrar och före detta torvtäkter.
- Finns det på området ett befintligt bestånd av sjö- och vadarfåglar?
- Om det på objektet finns ett etablerat sjöfågelbestånd, kan man följa med hurdan inverkan åtgärderna har genom att grunda en inventeringspunkt för sjöfågel och starta inventeringarna redan innan någon åtgärd har vidtagits.
- Hur skulle maskinerna kunna ta sig fram till området?
Genom att gå runt hela området får du en täckande helhetsbild av utgångsläget. Anteckna observationerna till exempel i smarttelefonens kartapp med platsmärkningar eller åtminstone på ett papper.
En drönare är ett utmärkt verktyg vid terrängsyn. Från luften syns till exempel vatten i gräsmarker och omfattningen av kala markområden utan växtlighet. Med en drönare kan du också enkelt granska områden som du inte når till fots. På flygbilder kan man senare rita ut och ange storleken på den kommande våtmarken.
Kom ihåg att alla som använder kameraförsedda drönare som väger över 250 g, både i hobby- och företagsanvändning, ska registrera sig, sätta sig in i flygning av drönare och i regel avlägga ett prov. Läs mer på webbsidorna Droneinfo som upprätthålls av Traficom (droneinfo.fi).
Terrängmätning
Avvägning är ofta nödvändig för att utreda topografin i ett område. Ögat ljuger om terrängens lutningar, och ett objekt som vid första anblicken ser okomplicerat ut kan vid mätning visa sig vara omöjligt eller mycket dyrt att genomföra. Det lönar sig att göra en enkel avvägning av de grundläggande höjdnivåerna redan i det inledande skedet av en våtmarksplanering.
Vid en enkel avvägning mäts endast några grundläggande höjdnivåer i planeringsområdet. Lutningsgraden i ett flera hektar stort område kan snabbt fastställas genom mätning av våtmarkens bottenhöjd på några ställen. Dessutom lönar det sig att kontrollera ytnivåer och bottenhöjder vid eventuella inlopps- och utloppsdiken samt de lägsta punkterna för närbelägna vägar och övriga konstruktioner som ska hållas torra. De grundläggande mätningarna kan utföras till exempel med en bekant maskinföretagare eller på egen hand med hyrd utrustning. Vid terrängmätningar ska man tänka på våtmarkens eventuella inverkan på jord- och skogsbruksområdets dräneringssituation samt på vägnätets användbarhet.
Om man vid den preliminära avvägningen inte observerar avsevärda begränsande faktorer eller hinder för en våtmark, lönar det sig att låta göra detaljerade planeringsmätningar på området. För våtmarksprojekt som är omfattande och sträcker sig över flera markägares områden kan det vara motiverat att också fastställa områden med dräneringsolägenheter på de olika fastigheterna med tanke på ersättningar som ska utbetalas.
Kontakta markägarna
Om du själv är områdets enda markägare är anläggandet av en våtmark okomplicerat i fråga om markägandet. Ibland finns det emellertid flera markägare i ett potentiellt våtmarksområde eller våtmarksidén kanske presenteras av någon annan än markägaren. Då ska alla berörda markägare kontaktas.
Det viktigaste villkoret för anläggning av en våtmark är att samtliga markägare inom våtmarkens influensområde ger sitt samtycker till att den anläggs. En enda markägares negativa inställning kan förhindra att våtmarken anläggs eller göra att planerna måste ändras avsevärt. Genom att ta med alla markägare i ett så tidigt skede som möjligt är förutsättningarna för en positiv inställning ofta större.
Var beredd på att åsikterna om anläggning av en våtmark kan gå vitt isär. För en enskild markägare handlar det framför allt om en bedömning av för- och nackdelar samt om uppskattade kostnader. Det är naturligtvis skäl att informera markägarna om sådana fördelar med en våtmark som de inte nödvändigtvis själva känner till. Å andra sidan är det minst lika viktigt att ärligt berätta om våtmarkens effekter och eventuella nackdelar för markanvändningen. En öppen planering som fokuserar på samarbete och alla markägares delaktighet är bästa sättet att hitta sådana lösningar som minskar uppkomna olägenheter och förbättrar projektets acceptabilitet bland alla berörda parter.
Exempel på en hypotetisk situation:
Det har uppstått en idé om att anlägga en våtmark genom uppdämning i ett låglänt hörn av en åker som ligger under vatten långt in på sommaren och inte kan odlas effektivt. Hörnet är emellertid en stödberättigad åker och för en våtmark skulle det krävas en tre meter bred skyddszon in på de odlingsbara delarna. Markägaren ställer sig därför tveksam till att delta i våtmarksprojektet. Man informerar om att anläggandet av en våtmark effektiverar vattenvården och att man i samband med anläggandet kan höja nivån något på den åker som gränsar till våtmarken. På så vis förbättras åkerns odlingsbarhet. Man informerar också om att det är möjligt att få stöd för skötsel av vårmarken och att man sår blomväxtlighet på våtmarkens kanter, vilket ökar mängden pollinerare. Tillsammans fattar man beslut om att söka stöd för icke-produktiva investeringar (ETI) för att anlägga våtmarken. Markägaren hade kanske först den uppfattningen att hen endast förlorar stödberättigad åkermark och dessutom måste betala för grävning av en stor damm och bortforsling av jordmassorna ur egen ficka. I diskussionerna framgick att hen kan få ersättning för sin arbetsinsats via ETI-stöd och därtill stora fördelar av våtmarken för sina odlingar. I det här fallet ändrade markägaren sin uppfattning helt och deltog ivrigt i våtmarksprojektet.
Ägare till vattenområde
Om det finns vattenområden i influensområdet runt en våtmark ska också vattenområdets ägares ställning till projektet utredas. Fåror större än huvuddiket, träsk, sjöar och tillandningsområden som uppkommit i strandzoner till dessa är i regel samfälligheter som ägs av delägarlag, vilkas beslutanderätt utövas av delägarstämman. För beslutsärenden som gäller en permanent ändring av användningsändamålet för en samfällighet, såsom anläggandet av en våtmark, krävs i enlighet med lagen om samfälligheter (758/1989) ett kvalificerat majoritetsbeslut.
Delägarlag kan antingen vara konstituerade eller icke konstituerade. Konstituerade delägarlag har en styrelse eller ombudsman som valts av delägarlagets stämma, genom vilken det är enkelt att sammankalla till delägarstämma. Icke konstituerade delägarlag har däremot ingen verksam styrelse, och inte heller av regionförvaltningsverket godkända stadgar. Detta kan försvåra sammankallandet av delägarlaget och även dess förmåga att fatta beslut. I de svåraste situationerna kan samfälligheter fortfarande vara helt oskiftade, varvid säkra uppgifter om områdets ägare saknas. Ägarna till oskiftade områden avgörs genom lantmäteriförrättning, varvid en delägarförteckning för samfälligheten fastställs. Sådana förrättningar är avgiftsfria för de sökande och genomförs med statliga medel.
Ytterligare uppgifter om fastigheter och lantmäteriförrättningar fås från Lantmäteriverket.
Diknings- och rensningsbolag samt vattenrättsliga sammanslutningar enligt den nya vattenlagen
Diknings- och rensningsbolag har grundats för att sköta huvuddiken som grävts för grundläggande torrläggning av omfattande åkerområden. Delägare i bolagen är markägare till områden som gagnas av projektet. Om en våtmark byggs i ett dike som upprätthålls av ett diknings- och rensningsbolag, krävs bolagets samtycke till anläggandet av våtmarken.
Om ett dikningsbolag inte längre är aktivt, behövs för genomförandet av projektet samtycke av de fastställda ägarna till de fastigheter som gagnats i enlighet med den sista lagakraftvunna dikningsförrättningen. NTM-centralerna för register över dikningsbolag och deras ombudsmän.