Tid att njuta

Naturens mångfald

Många sjöfågelarter har minskat de senaste årtiondena. Minskningen är särskilt oroväckande i frodiga insjöar för exempelvis bläsand, knipa, stjärtand, skedand, årta, sothöna, brunand och vigg. Orsakerna till tillbakagången misstänks vara bland annat minskad tillgång till och försvagad kvalitet på lämpliga livsmiljöer, såsom våtmarker, samt predationstryck från små rovdjur och minskad förekomst av skrattmåsar som skyddar mot rovdjur under häckningen. Bristen på våtmarker försvagar stammarna hos de djurarter som är beroende av dem.

I Finland har våtmarkernas tillstånd försvagats under lång tid. Tusentals grunda och frodiga fågelsjöar har torrlagts helt eller delvis. Dessutom har näringsutsläpp från jord- och skogsbruket belastat vattendragen. Bävern, som skapar våtmarker, utrotades genom jakt redan på 1800-talet. Artens förekomst i Finlands natur har nu under knappt hundra års tid åter ökat.

Våtmarker, både de som skapats av bävrar och av människor, liksom även säsongsvåtmarker, har många egenskaper som vanliga sjöar endast kan erbjuda i liten utsträckning. Våtmarkens grunda, varma vatten upprätthåller ett mångsidigt organismsamhälle. Det grunda vattnet erbjuder gynnsamma förhållanden för vattenväxter, och växterna ger både näring och skydd åt många arter.

När våtmarken översvämmas frigörs näringsämnen till organismerna, varvid primärproduktionen ökar. Effekten löper genom näringskedjan och erbjuder rikligt med näring åt vattenlevande ryggradslösa djur, grodor och vattensalamandrar (vattenödlor). Många landlevande däggdjur äter av våtmarkernas växtlighet och till exempel fladdermöss jagar vattenlevande ryggradslösa djur som kläcks i våtmarken.
Det är också till sjöfåglarnas fördel, eftersom honorna behöver mycket näring för äggproduktionen och ungarna för att växa. Våtmarker är särskilt viktiga miljöer för sjöfågelkullarna, eftersom de små andungarna lätt kan nå de vattenlevande ryggradslösa djur som lever på botten eller äta insekter som finns på växterna.

Växtligheten erbjuder också skydd för såväl ungar som fullvuxna fåglar. Holmar, stenar och trädstammar är bra platser för andungarna när de behöver vila eller torka sig en stund. Efter häckningen, under ruggningen, kan de fullvuxna fåglarna inte flyga, varför de söker sig till skyddande våtmarker med gott om näring för att rugga.

När man anlägger en våtmark kan det löna sig att härma bävrarna. På våtmarker som bävrar dämmer upp varierar de mångåriga översvämningsskedena och översvämningsfria skedena, varvid våtmarkens produktion hålls på en hög nivå. Översvämningsängar som kommer fram efter en översvämningsperiod erbjuder näring åt många däggdjur. Flacka stränder som översvämmas är också omtyckta bland vadare och kan i synnerhet under flyttperioden locka till sig stora mängder fåglar i jakt på föda. Om våtmarken blir bottenfrusen vintertid eller om den torrläggs emellanåt, minskar den konkurrens om ryggradslösa djur som orsakas av fiskarna. I synnerhet svarthakedopping och mindre vattensalamander trivs i fiskfria våtmarker.

I bästa fall bildar anlagda våtmarker ett nätverk, i vilket våtmarker av olika ålder och med varierande djup erbjuder en mångsidig livsmiljö. Sjöfåglarnas behov varierar såväl mellan olika arter som under reproduktionsperioden. Ett nätverk av flera våtmarker i ett område med åkrar och tillhörande skogsområden förbättrar sjöfåglarnas trivsel och lokala ungproduktion mer än ett enstaka objekt.

Helheten av våtmarker och frodiga sjöar avgör sjöfågelstammarnas framtid, populationsstorlek och om stammarna är tillräckligt livskraftiga för att klara jakt. Nätverket av högklassiga livsmiljöer är avgörande för viltstammarnas tillstånd och riklighet.

Naturobservationer

Våtmarkerna är fina utflyktsmål för fågelskådare. För en fågelskådare ökar värdet på en våtmark som anlagts i hembygden om den är lättillgänglig. På en våtmark kan man få se när en svarthakedopping bygger bo eller en lärkfalk jagar trollsländor. Under sommarnätter kan man höra kärrsångarens högljudda kaskad och den småfläckiga sumphönans visslande läte.

Våtmarker är fina utflyktsmål för hela familjens fågelskådningstur eller skolans temadag. Vid en våtmark kan man till exempel med talkokraft bygga ett fågeltorn, spångar eller ett vindskydd med eldstad.

Sjöfågelinventeringar ger värdefull information om fågelstammarnas tillstånd. På våtmarken lönar det sig att utföra både par- och kullinventeringar av sjöfåglarna. Om du är intresserad av att grunda en inventeringspunkt eller fortsätta verksamheten på en tidigare punkt, kan du läsa anvisningarna på Naturhistoriska centralmuseets (Luomus) webbplats.

Trots att byggda våtmarker ofta också är jaktplatser, behöver fågelskådare inte undvika andjägare. Genom att följa med andjakten och bekanta sig med jägarna får man insyn i ett ekologiskt sätt att skaffa kött och lära sig värdesätta den ansvarsfulla finska jakten och jägarnas omfattande talkoarbete för sjöfåglarnas livsmiljöer. Jägarna värdesätter naturen, och det talkoarbete de utför på våtmarkerna är till fördel för en stor mängd fågelarter.

Om du vill besöka en våtmark när inga andjägare är där går det också. Eftersom andjaktsäsongen inleds först i slutet av augusti påverkas inte utflykten i juni för att lyssna på fåglarnas nattsång. Fågelbeståndet på våtmarken är bäst under för- och högsommaren, då det inte bedrivs jakt på våtmarkerna. Under jaktsäsongen bedrivs andjakten i Finland främst före kvällsskymningen, vilket gör att man i allmänhet inte heller i slutet av augusti stöter på andjägare dagtid.

Jakt

Jakten är en populär rekreationsform på våtmarkerna, och önskan att förbättra de egna jaktmöjligheterna är den främsta orsaken till anläggnings-, restaurerings- och skötselarbete. Naturvårdsarbetet jägarna utför och tryggandet av jaktens fortsättning har en tydlig koppling. Genom att skapa livsmiljöer som är lämpliga för sjöfåglar och aktivt sköta dem kan man förbättra sjöfåglarnas lokala ungproduktion och på så vis skapa grunden för jaktens ekologiska hållbarhet.

Sjöfåglarna och i synnerhet deras ungar hotas av många predatorer. De främmande arterna mink och mårdhund kan försvaga sjöfåglarnas reproduktionsframgång avsevärt genom att ta deras ägg och ungar. För att det värdefulla arbetet med förbättrandet av sjöfåglarnas livsmiljöer inte ska gå till spillo i form av försvunna kullar, borde särskild uppmärksamhet fästas vid ordnandet av tillräckligt effektiv fångst av små rovdjur.

En framgångsrik fångst av små rovdjur som en del av den övriga skötseln av våtmarksnaturen hjälper förutom viltfåglarna också våtmarkens krävande arter som behöver omedelbara skyddsåtgärder. Tips och anvisningar för fångst av främmande rovdjur finns på adressen www.vieraspeto.fi.

En lyckad ungproduktion är inte tillräckligt för att garantera att sjöfåglarnas häckande stammar blir starkare på våtmarken. En ansvarsfull jägare reglerar den årliga beskattningen enligt ungproduktionen. En bra grundregel är att den årliga jaktdödligheten i sjöfågelkullarnas livsmiljöer är avsevärt lägre än ungproduktionen i området. På så vis har våtmarken en positiv inverkan på sjöfågelstammarna.

Bedömningen av den årliga maximala bytesmängden lyckas bäst genom att man följer med livet i våtmarken under sommaren och utför de årliga sjöfågelinventeringarna. På så vis får man en god helhetsbild av det lokala sjöfågelbeståndet och sommarens reproduktionsframgång. Förutom den lokala ungproduktionen är det bra att också beakta arternas allmänna tillstånd och inrikta jakten mot arter som klarar sig bra, såsom gräsand.

Förutom den beskattningsplanering som grundar sig på sjöfågelinventeringarna lönar det sig att fastställa allmänna spelregler för den jakt som bedrivs på våtmarkerna. Spelreglerna kan gälla till exempel jaktkvoter, tidsmässiga begränsningar eller fastställandet av områden som är fredade från jakt. Genom att utveckla självregleringen av jakten kan man på bästa sätt motverka att sjöfåglarnas flytt startar i förtid, vilket förlänger den aktiva säsongen för sjöfågeljakt i landet och ökar vårt eget nationella ansvar för skötseln av den flyttande viltresursen och ett rimligt och hållbart beteende.

Vattenvård och översvämningskontroll

I våtmarkerna saktar vattnets strömningshastighet av och suspenderat material som följer med vattnet sjunker till våtmarkens botten och sedimenteras. Samtidigt avlägsnas näringsämnen som bundits till det suspenderade materialet från vattnets kretslopp, vilket minskar belastningen på sjöarna nedströms. Dessutom använder sig våtmarkens växtlighet i någon mån av fosfor i löslig form rakt ur vattnet och genom rötterna från sedimentet, vilket sänker den totala fosforhalten i vattnet som rinner ut från våtmarken. Våtmarkens växtlighet och mikroorganismer binder kväve och frigör det åter till atmosfären.

Våtmarkerna jämnar ut höstens och sommarens högvattenflöden, då flödeshastigheten sjunker och det lagras vatten i våtmarken temporärt när vattennivån stiger. Detta jämnar ut flödet nedströms. Våtmarkernas betydelse både för att stävja översvämningar och för vattenvården grundar sig till stor del på deras storlek i förhållande till avrinningsområdet uppströms och tillflödet därifrån.

Om våtmarken till sin areal är för liten i proportion till det flöde som strömmar genom den, är magasineringskapaciteten liten och flödeshastigheten blir stor. På så vis blir fördröjningen av vattenflödet kort. När vattnet strömmar för snabbt genom våtmarken hinner suspenderade ämnen inte sjunka till bassängens botten. Mikroorganismerna och växterna hinner inte heller uppta näringsämnena i vattnet och på så vis inverka på den totala näringsmängden.

Rätt dimensionerad ger våtmarken såväl vattenvårdsmässiga som översvämningsskyddande fördelar för de vattendrag som ligger nedströms. I ett naturenligt översvämningsskydd handlar det i första hand om att hålla kvar vatten i avrinningsområdet.

Ju mindre avrinningsområdet är och ju större våtmarken är, desto effektivare minskar våtmarken tillfälliga översvämningstoppar och fungerar samtidigt som en vattenvårdslösning. Jyrkännotko våtmark i Lojo och Joussuo våtmark i Pyhäjärvi är goda exempel på våtmarker i källflödesområden som har en storlek som är omfattande i proportion till avrinningsområdet. För hantering av avrinnande vatten från några tiotal hektar räcker en våtmark på några ar.

Tumregeln för att en vattenvårdande våtmark säkert ska vara tillräckligt stor är att den är 1 % av storleken på avrinningsområdet uppströms. Vid vattenvård lönar det sig också att se efter närmare. Bäckar och älvar uppkommer från små rännilar.

Landskapet

Vattenytor som återskapas i landsbygdslandskapet är tilltalande för ögat: vem skulle inte njuta av vattenutsikt från bilens eller hemmets fönster? En anlagd eller restaurerad våtmark i ett åkerlandskap eller mitt i skogen har ofta ett landskapsvärde. En våtmark ger landskapet liv också i form av sjöfågelsvärmar som cirklar över våtmarken.

Viltstammarna är avsevärt rikligare i ett landskap där det finns tillräckligt med skydds- och matplatser. I landsbygdslandskap hjälper våtmarker, gräsbevuxna dikesrenar, naturvårdsåkrar samt en fungerande växtföljd och ett växttäcke under vintern arterna att trivas och gör naturen i landsbygden mångsidigare. I skogarna skapas mångfald genom en kontrollerad vildvuxenhet, såsom att man sparar skyddande undervegetation och risväxtlighet, blandträdbestånd samt vårdar övergångszoner och blåbärsskogar vid sidan av anläggandet av våtmarker.