Skötsel
Skötsel
Våtmarkens dragningskraft på sjöfåglar försvagas ofta om den inte sköts tillräckligt. Det är bäst att starta skötseln av våtmarken så fort anläggnings- eller restaureringsarbetet är färdigt. Det förmånligaste och enklaste sättet att hålla våtmarken i gott skick är att inleda skötseln utan dröjsmål och sedan fortsätta kontinuerligt. Aktiv skötsel är också en förutsättning för effektiv vattenvård. Endast en välskött våtmark fungerar som planerat och uppfyller sitt syfte.
Det lönar sig att beakta skötseln av våtmarken redan vid planeringen och anläggandet. Det är skäl att observera till exempel:
- Planeringen av fångst av små rovdjur och monteringen av fällor. För minkfällor lönar det sig att välja platser nära inloppsdikena och utloppsdiket. På objekt med aktiv reglering av vattennivån är en flotte som flyter i strandvattnet en fungerande lösning.
- Dammar och vallar planeras så att man kan köra traktor på dem åtminstone vintertid, vilket möjliggör maskinell slåtter och röjning.
- En rutt för körning till våtmarkens mittpartier och holmar planeras, vilken kan användas när våtmarken är torr. På så vis möjliggörs maskinellt underhåll av våtmarksområdet vintertid och när våtmarken är torr.
- Alla bearbetade och byggda områden (holmar, slänter, dammar) sås med mångårig gräsblandning så fort som möjligt. Växtligheten binder markens struktur och förhindrar erosion och uppväxande sly. I mån av möjlighet färdigställs dammar och brinkar med matjord från platsen, i vilken det finns en naturlig fröbank som gör att växtligheten återkommer snabbt.
- Den slamgrop som vid behov grävs i inloppsdikets mynning placeras så att den lätt kan tömmas med grävmaskin. Passagen hålls i skick genom slåtter. Slamgroparna töms när våtmarkens vattennivå är låg. Det lönar sig att utföra tömningen då det fortfarande återstår ett visst slamutrymme. En full slamgrop betyder att slam redan har strömmat längre in i våtmarken.
Reglering av vattennivån
Det finns två olika basmodeller för reglering av vattennivån; översvämningsängs-säsongsvåtmarksmodellen och bävervåtmarksmodellen.
Översvämningsängs-säsongsvåtmarksmodellen – en satsning på livsmiljön för sjöfåglarnas kullar
Säsongsvåtmarkens funktion grundar sig på aktiv reglering av vattennivån, vilken sköts med hjälp av en regleringsdamm. Vattenhöjden kan under ett år variera från några tiotal centimeter upp till en meter. På så vis kan man efterlikna den naturliga flödesrytmen, i vilken vattnet är högt på försommaren och tidvis på hösten, medan det är lågt på sensommaren och vintern. Med översvämningsängs-säsongsvåtmarksmodellen kan man avhjälpa översvämningsolägenheter i området.
Principen för aktiv reglering:
På våren smälter snö snabbare än is, vilket gör att våtmarken kan erbjuda det första öppna vattnet i landskapet och fungera som rastplats för sjöfåglarna under våren. När största delen av snön har smält, höjs våtmarkens vattennivå till översvämningsnivå, så att vattnet täcker översvämningsängen som hör till våtmarken. Efter vintern finns det utrymme i våtmarken för vårflödet, och under vårflödestiden fylls den på naturlig väg. Med hjälp av en regleringsdamm hålls vattnet på översvämningsnivå då vårflödet sjunker undan.
När våren går mot sommar hålls vattnet högt, på vårens översvämningsnivå. I juni-juli kan man börja sänka vattennivån en aning. Vattennivån sänks kontrollerat under 3–5 veckor, så att den största delen av översvämningsängen torkar upp. Översvämningsängen kan också torrläggas helt, om gräset ska slås eller betas under sensommaren och hösten.
Efter sommaren är våtmarkens vattennivå låg. På förhösten utförs enligt möjlighet slåtter eller betesgång på vallar, strandområden och översvämningsängen. Kraftiga höstregn får höja vattennivån eller en del av översvämningsängen kan läggas under vatten för flyttande änder en eller ett par månader. Till vintern sänks vattennivån, och översvämningsängen får vila i väntan på våren och följande översvämningar.
Med den här modellen hålls våtmarken kontinuerligt i gott skick och livsmiljöerna för sjöfåglarnas kullar hålls produktiva. Området kan användas för bete under sensommaren och förenas med skötseln av gäddstammarna i början av säsongen. En naturlig översvämningsdynamik förebygger igenväxning orsakad av vattenväxter och sänkningen av vattennivån underlättar skötseln av våtmarken. Den låga vattennivån under vintern förhindrar att det uppstår en stark fiskstam och hela våtmarkens kapacitet är i användning vid en överraskande vinteröversvämning.
Modellen kräver regelbunden reglering av vattennivån eller en rätt dimensionerad V-formad flödesöppning och en underflödeslucka som är lätt att öppna och stänga.
Bävervåtmarksmodellen – traditionell viltvåtmark
En bävervåtmark fungerar genom naturliga översvämningar. Vattennivån varierar enligt vattenflödet under året, i allmänhet högst några tiotal centimeter. Genomförandet sker genom att vattennivån hålls stabil hela året med hjälp av en dammanordning. Alternativt byggs på objektet en fast damm eller en bottendamm.
Våtmarken får med 5–10 års mellanrum torka upp helt under ett eller ett par år, varvid ny vegetation växer på dess botten. Växtlighetens återkomst kan snabbas upp genom sådd av till exempel en gräsblandning.
En bävervåtmarksmodell är enkel att bygga, och ingen årlig reglering av vattennivån behövs. Modellens svaga sida är den långa trädesläggningsperioden och igenväxningen av våtmarksområdets yta. Dessutom kan den föda som insekterna utgör göra att det utvecklas en karpfiskstam som konkurrerar med sjöfåglarna i våtmarken. Eftersom man inte behöver besöka våtmarken regelbundet för att reglera vattennivån finns det en risk att också övrig skötsel försummas.
Skötsel av dammkonstruktioner
Våtmarkens funktion grundar sig på fungerande konstruktioner. På hösten och våren samt efter exceptionella översvämningar kontrolleras att dammanordningen och vallarna är i fungerande skick. Dessutom försäkrar man sig om att det inte finns sättningar i dammanordningen eller runt rören och att överflödesfåror eller överflödesrör är öppna och i skick. Det lönar sig att kontrollera konstruktionerna också efter kraftiga regn.
Dammvallen sätter sig under de första åren. Vid behov bör man åtgärda sättningarna när dammen tål att köras på, det vill säga under den torra perioden eller vintern. Jord för reparation av dammen kan lagras på lämplig plats i samband med jordbyggnadsarbetet för våtmarken. På så vis har man reparationsmaterial snabbt och lätt tillgängligt vid behov.
Dammområdet bör packas genom att köra med traktor på hösten innan marken fryser och på våren när tjälen har gått ur marken, eftersom i synnerhet vattensork och bisamråtta gräver tunnlar i dammen. Genom att packa samman marken förhindras uppkomsten av läckor. Om det finns bisamråttor i våtmarken lönar det sig att undvika att köra längst ut på kanten av vallen. En bohåla inuti dammvallen kan rasa samman så att traktorn välter.
En viktig del av skötseln av dammar och vallar är dessutom regelbunden slåtter eller röjning, minst en gång om året, som helst görs på sensommaren eller förhösten.
Slåtter och betning av växtlighet
Våtmarkens öppna område lockar till sig fåglar, eftersom de på en öppen våtmark upptäcker rovdjur på långt håll. Därför är slåtter eller röjning av dammvallar, holmar och strandområden en väsentlig del av skötseln av våtmarken.
På holmar är det enklast att utföra röjningen då vattnet är lågt och marken frusen. Vassröjningen i vattenområden är också effektivast då vattennivån har sänkts. Då vattenytan åter höjs så att den är högre än det avhuggna vasstrået, kommer det in vatten i växtens rot så att den ruttnar, och inget nytt luftskott växer ut.
Man har goda erfarenheter av att vintertid köra över vassbestånd med spårmaskin. En bred spårmaskin hålls på ytan också på våta partier och bryter växterna effektivt med sin framfart. Också stora vasstäckta områden kan bearbetas med några timmars arbete, till rimliga kostnader.
Se videon för röjningstips:
Kaveldun, vass och säv är växtarter som sprider sig kraftigt och snabbt får en våtmark att växa igen. Det lönar sig att följa med förekomsten av dessa växter. De första växterna som upptäcks är det skäl att rensa bort eller slå genast, eller alternativt lämna växtlighet endast i en del av våtmarken. Det är lättare och billigare att avlägsna 0,5 m3 våt växtmassa från två hektar varje år än att efter några år konstatera behovet att avlägsna ett kaveldunbestånd på 5 000 m3.
På översvämningsområden och strandlinjer slås gräset årligen. Det slagna gräset körs bort enligt möjlighet. Växtmassan kan samlas ihop till små rastplats- och häckningsholmar på våtmarken. Ta emellertid alltid i förväg reda på om man av vattenvårdsorsaker måste transportera näringsrikt växtavfall längre bort från våtmarken eller dess omedelbara närhet.
Betning är ett naturenligt sätt att sköta våtmarkens växtlighet. Också en liten boskapshjord arbetar sig effektivt igenom gräsmarken på en våtmark och gödslar samtidigt områdena med sin spillning. För att undvika drunkningsfara måste man emellertid se till att boskapen inte riskerar att falla i djupt vatten vid branta strandpartier. Innan våtmarken används för betning måste man också försäkra sig om att det inte växer sprängört på våtmarken, eftersom den är dödligt giftig för betande boskap. För att undvika att boskapen trampar ner fågelbon som finns i gräset rekommenderas att betning inleds på våtmarken först på sensommaren.
Fångst av små rovdjur
Mink och mårdhund är ytterst invasiva främmande arter för den biologiska mångfalden i Finland och de försvagar sjöfågelstammarna avsevärt. På våtmarksobjekt måste man sörja för kontinuerlig och effektiv fångst av små rovdjur. Det är skäl att fortsätta med fångsten också när det verkar som att man inte längre får något byte på våtmarken, eftersom de främmande rovdjuren snabbt fyller upp tomrummet igen när fångsten avslutats.
Mera information finns på sidorna vieraspeto.fi och Viltinfo.
Vårdfiske
För att nå vuxen ålder behöver sjöfåglarnas ungar tillräckligt med näring av god kvalitet bestående av vattenlevande ryggradslösa djur. Olika fiskarter, i synnerhet karpfiskar, konkurrerar ofta om samma näring. Utan naturligt predationstryck förökar sig karpfiskarna snabbt i en våtmark. För att garantera tillräcklig näringstillgång för sjöfåglarnas ungar måste man hålla efter fiskstammarna i våtmarken.
Karpfiskar är icke önskvärda också ur synvinkeln för vattenvården. Eftersom de söker föda genom att böka i botten blir vattnet grumligt och näringsämnen som sjunkit till botten kommer till växtlighetens användning. På så vis främjar karpfiskar övergödningen av vattendraget genom inre belastning.
Förhindra fisk från att komma in i våtmarken
Det effektivaste sättet att begränsa fiskbeståndet är att redan i byggskedet förhindra att fisk kommer in i våtmarken eller att planera våtmarken så att det är möjligt att emellanåt tömma den och låta den torka ut. Det är emellertid inte alltid möjligt att förhindra fiskar från att komma in. De kan simma in i våtmarken till exempel via vattendrag ovanför våtmarkens avrinningsområde. Då kan man minska fiskbestånden till exempel genom fångst med finmaskiga katsor med mäsk eller i stora vattendrag genom notfiske.
Det lönar sig att minska fiskbeståndet särskilt på våren när fiskarna leker. När man sätter ut fångstredskap ska man se till att sjöfåglar inte kan komma in i dem eller att de vid behov kan ta sig ut oskadda.
Gäddan som karpfiskarnas predator
Karpfiskbestånden i vattendrag kan minskas genom att man riktar naturligt predationstryck mot dem, i synnerhet i vattendrag ovanför och nedanför våtmarkens avrinningsområde. Gäddan är på många platser topprovdjuret i våra vattendrag och håller fiskbeståndets struktur i schack på ett naturligt sätt. Vid anläggandet av våtmarker kan man tänka på att öka lekplatserna för gäddor. Att restaurera lekplatser för gäddor utgör ingen fara för sjöfåglarnas ungar, eftersom stora gäddor håller till i våtmarken endast under lektiden och återvänder till större vattendrag när den är över.
Läs mer om projektet Haukitehdas (gäddfabriken) på Suomen Vapaa-ajankalastajien keskusjärjestös webbplats.
Uppföljning
Genom uppföljning får man information om våtmarkens utveckling och behov av skötsel. Sjöfåglarna är en god allmän indikator på våtmarkens tillstånd. Om det finns mycket häckande sjöfåglar på våtmarken är de grundläggande förhållandena i allmänhet i sin ordning. Man kan följa med våtmarkens utveckling genom att grunda en inventeringspunkt för sjöfåglar, där man utför parinventering av sjöfåglar två gånger varje vår och kullinventering en gång om året i juli. Anvisningar för inventering och hur man grundar en inventeringspunkt finns på Naturhistoriska centralmuseets (Luomus) webbplats (luomus.fi).
En inventering tar ungefär en kvart och kan göras i samband med ett skötsel- eller kontrollbesök på våtmarken. Tack vare inventeringar som utförs av frivilliga finns det tidsserier på tiotals år över sjöfågelstammarnas utveckling.
Minskningen av antalet sjöfåglar i en våtmark kan vara en indikation på följande:
- • Det finns för mycket små rovdjur i området och sjöfåglarna flyttar till andra områden på grund av rovdjurstrycket. → det behövs effektiv fångst av små rovdjur på våtmarken och inom en 1–3 kilometers radie runt den.
- Stränderna har förbuskats och vuxit igen så att sjöfåglar inte vågar landa på våtmarken. → det måste röjas på våtmarken.
- Det finns för mycket vattenvegetation och för lite öppet vatten för sjöfåglarnas behov. → kosteikko vaatii niittoa, ruoppausta tai vedenpinnan suurempaa vaihtelua.
- Suspenderat material har fyllt en stor del av våtmarken och tagit livsrum från till exempel dykaränder. → våtmarkens sänkor måste tömmas på suspenderat material.
- Fiskbeståndet har vuxit sig för stort och fiskarna konkurrerar om föda med änderna. En riklig fiskstam äter de ryggradslösa djur som andungarna behöver, och födan på området räcker inte till för kullarna. Fiskarna rör också upp bottenslammet och försvagar våtmarkens vattenvårdande effekt.→ våtmarken måste fiskas ur effektivt eller torka ut.
- I ett kargt område har de naturliga näringsresurserna i den uppdämda våtmarken förbrukats, varvid våtmarkens förmåga att förse sjöfåglar med viktiga ryggradslösa djur har försvagats kraftigt. → våtmarken behöver temporärt torka upp så att det växer ny markvegetation på området. När det åter har bildats ett växttäcke i objektet efter trädesläggningen, översvämmas området på nytt.
Häcknings- och rastplatser
Om det inte finns tillräckligt med naturliga häckningsplatser i området kan man utöka dem på konstgjord väg. Andtubar, häckningsflottar, häckningslådor och knipholkar är exempel på konstruktioner med vilka man kan främja sjöfåglarnas häckning.
Se videon för tips på hur man bygger en häckningsflotte:
Genom att sätta upp andtuber kan man öka ändernas häckning i området, men det fungerar inte alltid. Ändernas häckningslust påverkas av många andra faktorer än livsmiljöns lämplighet. Flytande konstgjorda holmar med häckningslådor fungerar som häckningsplatser för vissa arter och för andra som skyddade rastplatser.
Med små åtgärder och förmånliga konstgjorda bon kan man förbättra fåglarnas häckningsframgång avsevärt. Det är ändå skäl att komma ihåg att i synnerhet gräsänder, krickor och knipor ofta häckar utanför den egentliga våtmarken och sedan tar med kullen till våtmarken för att äta. Man behöver alltså inte bli orolig om de konstgjorda bona på våtmarken är obebodda.
En traditionell andtub passar utmärkt för gräsänder. Nya andtuber kan emellertid få vänta flera år efter uppförandet på att bli bebodda. En andtub av trä är mer långlivad än en som är byggd av nät och passar också som byggplats för ett måsbo.
En knipholk lockar som namnet antyder till sig häckande knipor. Placera ut nya holkar i god tid, eftersom kniphonorna väljer boplatser för följande sommar redan kring midsommar. Holken placeras på lagom avstånd från vattendraget men ändå inte invid vattenlinjen, för att hindra minkar från att hitta boet.
En häckningslåda är ett lågt, grytliknande bo, som främst används av dykänder och bläsänder. Lådan kan placeras antingen på en holme som byggts i våtmarken eller på en flytande flotte. Det jämna taket är också en utmärkt plats för en skrattmås eller tärna att bygga sitt bo på.
Skötselstöd
Man kan inte nog understryka vikten av att sköta våtmarken. Skötselåtgärderna kan emellertid också medföra kostnader. Ett sätt att minska kostnaderna är ersättning till jordbrukare genom miljöavtal om skötsel av våtmark. Enligt det femåriga avtalet förbinder man sig till skötsel av våtmarken mot finansiellt stöd. Skötselavtal ansöks från den regionala NTM-centralen. Stödet kan sökas av en aktiv jordbrukare eller en registrerad förening, såsom en jaktförening som sköter området.