Titta på fåglar och naturen
Våtmarker är fina utflyktsmål för en fågelskådare. En våtmark som anlagts i ett enformigt och artfattigt åkerlandskap erbjuder förutom variation i landskapet även en livsmiljö för många arter som man tidigare inte sett i hemtrakten. På en våtmark kan man få syn på en svarthakedopping i färd med att bygga bo eller en lärkfalk på jakt efter trollsländor. Under sommarnätterna kan man höra rörsångarens jämna skvatter.
Fågelskådaren sätter värde på en våtmark som anlagts i hembygden eftersom den ligger nära och man inte mera behöver köra till fågelsjön i grannsocknen för att se våtmarksarter. Vid en del våtmarker har man för rekreationsbruk även byggt fågeltorn eller vindskydd med en plats för lägereld. Våtmarker i hembygden är också utmärkta mål för en fågelutflykt för hela familjen eller en temadag för skolan.
Stjärtänder på en jordbruksvåtmark anlagd med inspiration från projektet hembygdsvåtmark. Bild: Mikko Alhainen
Fastän de anlagda våtmarkerna ofta också är jaktplatser behöver fågelskådarna inte undvika andjägarna. Alla slag av rekreationsbruk har rum på våtmarkerna. Att följa andjakten och bekanta sig med jägare är ett tillfälle att lära sig att sätta värde på den ansvarsfulla finska jakten och jägarnas omfattande talkoarbete för sjöfåglarnas livsmiljöer. Jägarna är folk som respekterar naturen, och deras ansträngningar på hembygdsvåtmarkerna är till nytta för väldigt många fågelarter.
Om man vill besöka våtmarken en annan tid än andjägarna går det också bra: jakten på and börjar först mot slutet av augusti, så under en utflykt i juni kan man höra nattsångare utan att störas av hagelskott. Fågellivet på våtmarkerna är som bäst på för- och högsommaren då våtmarkerna garanterat är fredade från jakt. Också under jaktsäsongen koncentreras andjakten i Finland till tiden före skymningen. Mitt på dagen stöter man alltså vanligtvis inte på andjägare ens i slutet av augusti.
Jakt
Jakt är enligt undersökningar den populäraste formen av rekreationsbruk på våtmarker, och viljan att förbättra de egna jaktmöjligheterna är den viktigaste orsaken när det gäller att anlägga, restaurera och sköta våtmarker. Det finns också ett klart samband mellan jägarnas naturvårdsarbete och tryggandet av en fortsatt jakt. Genom att anlägga livsmiljöer som lämpar sig för sjöfåglar och genom att sköta dem aktivt kan man förbättra sjöfåglarnas lokala produktion av ungar och på så vis lägga grunden för en ekologiskt hållbar jakt.
Byte av gräsand. Jakt på sjöfågel på egen våtmark erbjuder oförglömliga jaktupplevelser. Bild: Timo Niemelä
Sjöfåglarna och i synnerhet deras ungar har som alla vet många fiender. De främmande små rovdjursarterna, mink och mårdhund, kan till och med kännbart försvaga sjöfåglarnas möjligheter att föröka sig på grund av att de stjäl ägg och jagar ungar. För att inte det värdefulla arbetet med att förbättra sjöfåglarnas livsmiljöer helt ska gå till spillo bör man fästa särskild uppmärksamhet vid organiseringen av jakten på små rovdjur och sörja för ett tillräckligt effektivt jakttryck på dem. En framgångsrik jakt på små rovdjur som en del av den övriga skötseln av naturen kring våtmarkerna är till nytta för fågelviltet men dessutom också för krävande våtmarksarter som behöver omedelbara skyddsåtgärder.
Mink i fälla. Effektiv jakt på små rovdjur av främmande ursprung är en viktig del av naturvården på våtmarker. Bild Mikko Alhainen
Att produktionen av ungar lyckas garanterar inte ännu i sig att beståndet av häckande sjöfåglar stärks på den egna våtmarken, i synnerhet om jakten inte är på en hållbar grund. En bra tumregel kan vara att den årliga avskjutningen i stor sett motsvarar produktionen av ungar på området. Det pålitligaste sättet att uppskatta den årliga maximifångsten är att upprepade gånger under sommaren inventera sjöfåglar så att man får en bra helhetsbild av det lokala beståndet och hur den årliga häckningen lyckats.
Förutom en avskjutning som baserar sig på inventering av sjöfåglar är det bäst att dessutom fastställa gemensamma spelregler på våtmarkerna. Dessa kan till exempel gälla att begränsa tiden för jakt eller att utse särskilda områden som är fredade från jakt. Genom att utveckla självregleringen av jakten kan man bäst förhindra att sjöfåglarna börjar flytta för tidigt. Detta kan både förlänga den aktiva jaktsäsongen för sjöfåglar i landet och öka vårt eget nationella ansvar för vården av det flyttande viltbeståndet.
