Vattenvård och kontroll av översvämningar

Våtmarkerna är områden som är vattentäckta åtminstone största delen av året och där vegetation och öppet vatten varierar på ett omväxlande sätt. Vattnet strömmar långsammare i våtmarkerna och de fasta partiklar som följer med vattnet lägger sig på bottnen där de sedimenteras. Samtidigt försvinner de näringsämnen som är bundna till det fasta materialet ur kretsloppet. Dessutom tar växterna i våtmarken i någon mån upp fosfor i löslig form direkt ur vattnet och ur sedimentet med hjälp av rötterna. På så sätt sänker den fosforhalten i det vatten som lämnar våtmarken. Våtmarkens vegetation och mikroorganismer binder kväve och släpper ut det tillbaka till atmosfären.

Våtmarkerna jämnar i allmänhet ut höst- och våröversvämningar. Då vattnet strömmar långsammare börjar våtmarkens vattenyta stiga. Våtmarkernas betydelse såväl för kontrollen av översvämningar som för vattenvården beror till stor del på deras yta i förhållande till avrinningsområdet ovanför och tillrinningen därifrån. Om våtmarken är för liten till ytan i förhållande till genomrinningen blir strömningshastigheten för stor och då stannar vattnet inte länge där. När vattnet strömmar för snabbt genom våtmarken hinner de fasta partiklarna inte sjunka till bottnen, för att inte tala om att växternas upptagning av näringsämnen skulle ha någon betydelse med avseende på den totala mängden näringsämnen. Genom rätt dimensionering av våtmarken får man emellertid såväl vattenvårdande nytta som skydd mot översvämning med tanke på vattendragen nedanför våtmarken. Vid ekologiskt skydd mot översvämning är det i första hand frågan om att hålla kvar vatten på avrinningsområdet.

Exempel på en våtmarks betydelse vid skydd mot översvämning

Våtmarken Vähä-Komu omfattar vatten på ett skogsdikat avrinningsområde på 2 200 hektar speciellt vid översvämningstiden när belastningen av näringsämnen och fasta partiklar är som störst. Våtmarkens storlek, 20 hektar, är cirka 0,9 procent av avrinningsområdets yta, och därmed är den relativa storleken tillräcklig för vattenvård och för att jämna ut en plötslig översvämningstopp, när vattnet som stiger i våtmarken fungerar som en tillfällig buffert. När vattnet efter ett åskregn stiger med 20 centimeter på en våtmark på 20 hektar innebär det 40 000 kubikmeter vatten. Att en bassäng fylls och töms jämnar ut flödet bättre än när en motsvarande vattenyta stiger i en smal bäckfåra.

Ju mindre avrinningsområde och ju större våtmark, desto effektivare minskar våtmarken de övergående översvämningstopparna och fungerar samtidigt som en vattenvårdande lösning. Till exempel våtmarkerna Härmälä och Vuorela i Egentliga Finland är goda exempel på våtmarker i områden med källflöden, och de är stora i förhållande till avrinningsområdet. En våtmark på några ar räcker för att ta hand om avrinningsvatten från några tiotal hektar. När det gäller vattenvård lönar det sig också att se på närmiljön och komma ihåg att bäckarna och åarna växer fram ur små rännilar.

Modellobjekt

Avgränsning av ett avrinningsområde: Juha Siekkinen. Baskarta © Lantmäteriverket, tillståndsnr 326/MML/11

Avgränsning av ett avrinningsområde: Juha Siekkinen. Baskarta © Lantmäteriverket, tillståndsnr 326/MML/11

Uppdaterad 22.7.2013